Intensivvården. En meter till vänster ligger en liten bebis som gråter. En meter till höger en äldre kvinna som spyr. Någonstans går larmet på två droppställningar, två sjuksköterskor pratar i var sin telefon och två går fram o tillbaka med olika grejer. Här skall Elise vila och återhämta sig. Lycka till.

På tisdag kväll kvart över åtta fick vi äntligen träffa henne. Efter tolv timmar var det underbart att se henne igen. Igår var hon mycket slö, hon sa nästan inger och det är ju konstigt. Hennes puls hamnade med jämna mellanrum under larmvärdet så att vår puls gick uppåt. Allt hon hade fått i sig på morgonen kom upp igen i raketfart. Kort sagt, vi var oroliga men läkarna var nöjda.

Idag pratar hon lite mer och det visade sig att hennes puls går ner av ett visst läkemedel, så hon får något annat nu. Snart flytas vi till den vanliga avdelningen till ett eget rum, hoppas det håller i sig nu. Av de tretton slangar har hon straks bara en kvar!

Hennes vänstra arm och vänstra ben ligger fortfarande helt stilla i sängen dock. Hon svarar på kittlande endast minimalt, men det är en början i alla fall. Det är en lång väg kvar men vi är på väg.

Det finns hopp, för jag har det!