Nu fick vi bra nyheter. Men andra föräldrar fick den här veckan dem värsta nyheter man kan få. Föräldrar som vi ser varje vecka på sjukhuset med sin sötta dotter som bara är ett år äldre än Elise. Som vi ibland har delat glädje och sorg med när vi var på avdelningen. Tjejen som Elise i början av deras behandlingar har lekt med.

Idag har de fått höra att alla månader fullt med hemska behandlingen har varit förgäves. Jämfört med deras behandlingar, vi har tillbringat månader i paradiset. Det enda som håller en uppe under kampen är det slutgiltiga målet: överlevnad. Det målet har tagits ifrån dem. Ingen chans. Att livet var orättvisst visste vi redan, men att livet kunde vara så hård är så svårt att föreställa. Det finns inga ord. Hennes leende och skratt är så vackra, kommer alltid att följa med mig. Det hennes föräldrar går igenom är obegripligt. Och gör oss ännu mer tacksam för de goda resultaten Elise har fått. Våra värsta mardröm är nu deras verklighet. Mitt hjärta gråter floder.

The music won’t last

Do you run through each day
Always on the fly?
When you ask ”How are you?”
Do you hear the reply?

Ever told your child,
We’ll do it tomorrow?
And in your haste,
Not see his sorrow?

You’d better slow down
Don’t dance so fast.
Time is short.
The music won’t last.

Have you ever watched kids
On a merry-go-round?
Or listened to the rain
Slapping on the ground?
Ever followed a butterfly’s erratic flight?
Or gazed at the sun into the fading night?

You better slow down.
Don’t dance so fast.
Time is short.
The music won’t last.

(composition av Slow dance by Anonymous author – Possibly written by a little girl with terminal cancer in a New York Hospital)