Funderingar
Starka, så starka är vi, men så känns det inte alltid. Är mest trött och längtar efter en fristad, till en plats och tidpunkt där jag kan sitta ner, suckar och se tillbaka, fundera. Hur hamnade jag här? Var inte jag den där smarta student som tycker om att festa och bode på ett mysigt studenthem? Vad i h###e gör jag här, alltför ofta på barncanceravdelningen? Varför pausar mitt liv och inte någon annans liv?
Men tiden går och jag kommer inte att få fred i mitt huvud tills allt är klart. Klart? Det är aldrig klart. Den 24 september började det, rädslan att det inte får ett lyckligt slut, att det kommer tillbaka, att vi blir sjuka igen, och ska tillbaka till sjukhuset. Den rädslan kommer aldrig att försvinna, inte när cellgifterna är färdiga, inte om sisådär fem år när de säger att hon är frisk och inte om tjugo år när hon förhoppningsvis kommer att flyga ur boet. Tiden före cancern var ett annat liv, ett liv som aldrig kommer tillbaka. Jag längtar att få tillbaka min syn på livet som jag hade då, ohämmat och bekymmersfritt. Men det kommer aldrig att hända. Jag skulle göra allt för att bry mig om trafikstockningar, mina uppdrag på jobbet, barnkalas eller rinnande näsor. Ingenting spelar roll längra. Men en sak mal genom mitt huvud, dag och natt. Att det kommer tillbaka. Och vad jag än gör, ingenting hjälper, ingen kan besvara våra frågor, trösta eller lugna oss.
Förra veckan fick jag själv ta blodprov (normal rutin dock) och älskade att jag kunde känna nålen sticka på insidan, och inte behövde hålla min lilla flicka, att avleda och lugna henne. Igår fick hon ett paket med slangar, bandage och plåster av systrarna och tillsammans med doktersväskan som hon redan hade, har vi nu ett riktigt sjukhus för att leka och bearbeta. För fem minuter kom hon till mig och ´stack´ mig i armen med en stor plastnål, sedan blåste hon på armen, sa att det var bra och satte ett plåster på. Det var så söt och ledsamt.
Jag skulle verkligen vilja se henne kunna ta sig ut och ha kul med andra snorriga barn. Ibland säger hon att hon vill gå till förskolan och ser väldigt ledsen ut. Oh älskling, om bara 6 månader så kan även du gå till förskolan och vi får gå till jobbet. Varje dag, då kan vi stressa, köra till jobbet, handla, lämna och hämta. Då får vi bry os om trafikstockningar, mina uppdrag på jobbet, barnkalas och härliga rinnande näsor. Jag längar redan nu.
Kram.
6 thoughts on “Funderingar”
Lieve schatten,
Ik wou dat ik iets kon doen om jullie zorgen weg te nemen, maar helaas kan dat niet. Blijf vooral schrijven en deel je zorgen, misschien lucht dat een beetje op. Dikke kus, Steph
Kära vän! Livet är så orättvist! Tänk om det fanns något som vi kunde göra eller säga för att dela er börda. Samtidigt kan vi som aldrig varit där ni är nu förstå hur ni mår eller känner. Våra liv går vidare med våra små triviala bekymmer, som är stora för oss här och nu. Det är orättvist, och det suger!!! Vi hoppas att ni vet att vi finns här för er om ni behöver prata, gråta, skälla eller vad som helst. Ni finns i våra tankar varje dag. Styrka till er!
Lieve liesje en schatjes,
Zit hier alweer te snotteren achter de iPad, wou zo graag dat ik iets voor jullie kon doen en dat je je inderdaad druk kon maken over eigenwijze peuterstreken, werk en ander onbenulligs…. Hoop dat het lukt om dat straks weer te doen als die rotkuren over zijn….
Dikke kus
Hej!
Min dotter har Leukemi och är nu 3,5år. Hon har behandlats i över ett år nu. Allt sjukhusmatrialet har varit guld värt då hon har kunnat leka bort en massa rädsla.
Dockorna har haft sond, ”nål” (till PAC men utan det vassa) och nu det senaste är en knapp i magen.
Hon tar blodprov och ger mat och medicin till dockorna. Hon tröstar dockorna på samma sätt som vi tröstar henne. Fortsätt med att ”leka doktor/syster” med eran tjej så kommer det gå lättare.
Lycka till och jag hoppas allt går bra med Elise!
Kram Cissi
Hey meis,
Ik kan me voorstellen dat je soms gek wordt van al die mensen die zeggen dat jullie zo sterk zijn (waaronder ikzelf…sorry); je wil helemaal niet sterk hóeven zijn, je wil dat het gewoon allemaal goed gaat, dat het over is. Zorg er in ieder geval voor dat je op sommige momenten ook zelf even een klein meisje mag zijn dat aandacht nodig heeft zodat je even niet een grote sterke mama hoeft te zijn. En verder blijf ik heel hard mee hopen dat jullie je op een dag weer ’gewoon’ zorgen maken over alledaagse dingen…
liefs Nienke
There are a couple of callers before me and I even have Ad-Jd.
Reid’s effort was ultimately abandoned inside face of harsh opposition, but that defeat raised a new question to
the internet poker industry: What now. Once a hand is
over ignore the result (particularly when it’s a bad beat),
just play keep playing solid, tight-aggressive poker.