Under sista samtalet med onkologen för några veckor sedan fick vi höra att det var tre månaders cellgiftsbehandling kvar som Elise ska ha, med början idag den nionde juli.
Dessutom skulle hon ta sex månaders underhållsdos.
Cellgifter i tablettform som man tar hemma och ger färre biverkningar.
Färdigt april 2013.

Förra fredagen ringde onkologen för att snabbt meddela att Elise kanske ändå inte får de här tre månaders cellgiftsbehandling, endast underhålsdosen!?!

Efter samråd med de bästa läkarna i USA tycker de att Elise har fått alla viktiga cellgifter redan förra gången och att mer av samma gifter inte kommer att göra någon nytta.
Dessutom tänker de på li-fraumeni genen som hon har, då är det ännu viktigare att undvika onödiga cellgifter och strålning.

Så nu är planen att invänta nästa MR.
En hjärnscan onsdagen de 18 juli (svaret kommer inte förrän efter en vecka).
Om allt ser bra ut, inga tumörer alltså, får hon inga vanliga cellgifter nu och får vi går vidare till nästa fas på en gång: underhållsdosen.

Jag borde vara glad.
Ännu ett steg närmare.
Varför skrattar jag inte?
Varför hurrar jag inte?

Men jag är tyst.
Vågar jag tro på det?
Jag är trött på alla gånger de säger något och så ändras det.
Trött på att anpassa oss till sjukhusets vilja
Trött på cancerns hårda slag.

Så många frågor i mit huvud.
Om hon inte får cellgifterna, kommer monstret kanske snabbare tillbaka.
Om hon får cellgifterna, är det bättre mot denna typ av cancern, men har hon större risk på någon annan sort.

Förra gången vi var färdiga att lämna sjukhuset, balanserade vi på ett rep högt i luften.
’Gå framåt’ sa de.
’Ni kommer att klara det, ska ni se.’
Vi litade på det och visste att det fanns ett skyddsnätt.
Solen sken, ingen vindpust.
Repet var hård spännt.

Fast vi gick med säkra raka steg, ramlade vi.
Störtade tiotals meter i djupet.
Precis innan vi skulle slå i marken fanns skyddsnätet där.
Ännu en operation, cellgifter och sedan strålningen.
Räddad.

Nu står vi där igen.
Från behandlingsrummet skickats upp på repet.
Men nu svajar repet.
Vinden blåser runt omkring oss och vårt förtroende skakar febrilt.

Finns det ett nät under våra fötter?
En sista räddare i nöden?
Eller glittrar de vassa klipporna direkt under oss?
Ingen vet.
Ingen håller oss i handen.

Men det finns inget alternativ.
Så vi ska ge järnet.
Färdigt med de riktiga behandlingarna.
Försiktigt, försiktigt tar vi vårt första steg på repet.
Vi väntar tålmodigt på nästa scan.
Andan sitter i halsen.
Svetten rinner.
Bara det är bra.

Försiktigt, inte ramla.
Steg för steg
Tills vi når andra sidan.

Så nu finns all anledning till fest.
Inga cellgifter på dropp.
Färdigt tre månader tidigare, januari 2013.
För vår lilla tjej är det ju fantastiskt härligt!
Inga extra tunga gifter i hennes lilla kropp.
Inte kräkas, inte tappa håret, inte åka i ilfart till sjukhuset.
Inga infektioner eller oändliga nätter på sjukhus.
Hurra för Elise!